Detta är min första blogg. Nästan som en förstfödd. Ett barn.
Jag har fått ett barn. Ett bloggbarn. En barnblogg. Nej, ingen barnblogg. Det är en tonårsblogg.
Tankar hos en vilsen tonåring som förväxlar barn med bloggar. En ordblind tonåring.
Nej, jag är bra på ord. Så bra att jag har valt att kalla min blogg för någonting som består utav tre isländska ord.
(för det är ju så himla avancerat att klicka in på google translate...)
Orden betyder Ljus i mörker. Det är fint tycker jag, för jag är ju lite mörkrädd som de flesta av mina nära vet.
Tycker det är obehagligt att inte kunna se någonting. Se är fint. Ljus är fint. Ljus i mörker är fint.

Här kommer en skiss på någon som brukar vara min lilla nattlampa, nämligen Damien Rice!




Mina inlägg kommer inte se ut såhär, jag bara skojar lite! Som en nervöst pladdrande tant, det är såna skämt jag kör!
Idag har jag pluggat inför morgondagens psykologiprov. Psykopater, det är en jäkligt kul grej alltså.
Intressant på alla håll och kanter. Skulle vilja fördjupa mig mer i detta, kanske rent av träffa en psykopat?
Jag fick ju veta att man träffar minst en psykopat under sitt liv.
Inte en massmördare kanske, utan en människa som bara inte är precis som jag och du.
Med kall blick och väldigt stark vilja att komma långt i livet. Fast vem vill inte det?
Det bor kanske en psykopat i oss alla, bara utan det här lilla felet i den del av hjärnan som framkallar empati.

Nej, nu ska jag inte fortsätta på det här spåret för vem vet vart det kan leda. Jag ska göra mig en kopp te och fortsätta läsa i god ro om diverse personlighetsstörningar.